Vuxenmammans resa till Shanghai

Idag kommer det ett gästinlägg från en av mina favoritbloggare, Vuxenmamman. Gå gärna in på hennes sida och läs mer!


Det känns overkligt att jag varit i Shanghai, i Kina. Det var mitt livs resa som jag upplevde där tillsammans med min bästa kompis Annika. Har varit på många fina resmål, men inget slår denna resa. Jag är på allvar riktigt kär i Kina. Även så här ett år senare. Jag fick fått uppleva lite av varje och fick under min vecka där en förståelse för att våra kulturer är olika. Kineserna är många, verkligen många. Dom är stresståliga, tålmodiga och strävsamma. Det måste man verkligen vara för att klara av att leva i det landet. Kineserna jobbar som gallärslavar för nästan ingen lön alls. Även om nästan ingen pratar engelska så gör du dig förstådd på något sätt. Det går med hjälp av visitkort på hemadress, hjälpsamma Ipone apppar och teckenspråk .

Det finns mycket att berätta om min resa till Kina och min vecka där. Men jag tänkte roa er lite om vår hemresa. För den tog priset.

Taxin var beställd till kl 10.00 och väskorna var sprängfyllda. Vi var lite nervösa för att det skulle bli tagna för övervikt. Vi hade övningsvägt väskorna på husets gym och vi visste att vi hade shoppat i överkant. Men vi höll tummarna.

In i taxin och iväg efter att vi tagit farväl av våra vänner. Receptionisten hade talat om för chauffören vilken terminal vi skulle till, och vi satte oss väl tillrätta och vi var i god tid för shopping på taxfree på Pudong Airport som har ryckte om sig att vara en av världens billigaste. Det är då det händer.

Efter att ha åkt ca 10 minuter så tänker jag ta några sista foto med mobilen. Men mobilen är borta. Jag drabbades inte av panik för jag letar nämligen alltid efter antingen nycklar eller mobil i min väska. Så jag fortsatte och rota efter mobilen. Taxin rullar vidare, eller snarare han kör precis som en kines, galet fort. Men jag kan bara konstatera att min mobil inte är i väskan. Vi måste alltså vända tillbaka för den ligger garanterat kvar på frukostbordet. Men vad gör vi nu, chauffören pratar ju inte engelska. Jag peppade mig själv: Ta det lugnt, tänk efter- TA FRAM VISITKORTET- VIFTA MED DET BAKOM HANS GLASBUR I TAXIN- HOPPAS HAN FÖRSTÅR. Jo då, något hade vi ju väl lärt oss. Han vänder och vi hoppas nu bara att vår värdfamilj inte gått iväg. Väl framme vid huset rusar jag in till receptionisten och ber henne ringa upp och jaga min vän. Dom svarar och meddelar att min mobil är där och att de kommer ner med den omedelbart. Vi ber receptionisten att förklara för taxichauffören att det nu är mycket BRÅTTOM och att han verkligen måste köra snabbt till Pudong- Det gör han…

Väl framme så rusar vi till incheckningen och jag lägger upp med min väska. 27,8 kilo. Den söta lilla kinesen tittar på mig och säger ” Din väska är lite för tung, det blir 100 euro för de fyra kilona”. Jag lägger mitt lilla huvud på sned och säger. ”Men nu skojar du nog lite vi kan väl lösa det på något annat sätt?” Hon tittar bara strängt på mig och säger: ” NOOOOOOOOOOOO” vänligt men bestämt. Jag frågar henne då vad jag ska göra om jag inte vill betala. ”Du kan kasta eller packa om lite grann” säger hon då. Sagt och gjort. Jag fläker upp min väska där inför ögonen på alla andra resenärer. Pinsamt värre för där inför deras ögon sliter jag och drar i mitt bagage, det trillar ut både det ena och det andra. Kastar min bok, alla fina presentförpackningar och annat smått och gott. Har en ryggsäck i resväskan och en kabinväska som redan är proppfull. Jag trycker ner lite mer i mitt handbagage, tar fram ryggsäcken och fyller även den. Funderar även på om jag ska ha två Canada Goose jackor på mig hela vägen hem. Men jag slipper det för hon är nog på gott humör och väskan väger till slut 23,5 kilo och hon säger det förlösande orden: ”It´s ok”. Svetten rann längs ryggen och jag funderade bara på hur jag skulle komma igenom alla andra passager med två handbagage som säkert väger minst 10 kilo. Men vi rusar vidare och Annika säger: ”Le nu bara sött och var lugn så ska du se att det går bra”. Och det gjorde det. Men jag var totalt utbränd efter detta äventyr. Någon shopping blev det inte utan jag höll mig till en hamburgare och en öl och sen direkt till gaten.

Vi skulle byta flyg i Frankfurt och där jagade vi på som dårar. Lite mat och taxfree shopping. Nu hade vi ett 2,5 timmar stopp och sen bara 1 timme flygtid kvar. MEN, vi hade också en incheckning kvar av handbagage. Visste mycket väl att jag bara fick ha ett handbagage med mig in på planet och jag hade ju som sagt två. Dessutom så hade jag en kasse med taxfreevaror. Hur jag tänkte jag där när jag köpte mer vet jag inte. Troligen tänkte jag inte alls. Handlade bara på ren instinkt. Man kan ju inte lämna en taxfree utan att handla.

Svetten rann längs ryggen när vi skulle checka in, IGEN. Men de som jobbade där var nog lika trötta som vi för jag klarade mig igenom. Sista biten hem andades jag ut.

Vi landade före utsatt tid. Planet tömdes sakta med säkert. På väg ut så log flygvärdinnorna lite och slängde ur sig en kommentar till mig:” It´s only one handluggage”. Ja, och som jag inte visste det. Men skulle jag kastat allt på Pudong. Nehe du!

Väl i Köpenhamn efter 11.5 timmar så kom väskorna snabbare än vi hann knäppa byxorna på toaletten. Och nu var vi verkligen svettiga. Inte bara för att vi hade dubbla tröjor och vars en tjock Canada Goose jacka på oss utan för att tullen var nästa stora bekymmer. Alla som varit i Kina vet att kopior inte är tillåtet att bära hem i de mängderna vi hade. Skulle tullen också bråka med oss?
Men dom lös med sin frånvaro. Så slutet på resan gick riktigt bra. Där ute väntade våra män. Och resan över bron hem till lilla byn var välkommen. Väl hemma blev det nästan julafton och alla blev glad och nöjda! Visst några små fadäser var det väl men: You can´t win then all!