En Hovdams vardag: Från Bodensjön till Rothenburg efter att dödsångesten hade släppt

Torsdag 2014-07-22

går hittade vi ett hotell med utsikt över Bodensjön. Schweiz, Österrike och Tyskland llåg framför våra fötter. Det är inte himmel ni ser i bakgrunden, det är Bodensjön, tyvärr var det lite disigt så bilden blev inte bättre än så. Ett SPA-hotell var det t o m som vi hade hittat, så här passade vi på att tillbringa halva dagen igår. Vi tränade på gymmet redan före frukost, sen begav sig mannen ut på en cykeltur på de branta slingriga vägarna (då tog jag det bara lugnt) sen simmade vi och och låg och läste vid poolen. Så avkopplande o lugnande för mina nerver efter dödsångesten jag upplevt tidigare under dagen...

Igår körde vi över alperna, mer än 6000 meter upp. Jag hade dödsångest. JAG.KOMMER.ALDRIG.MER.ATT.ÅKA.PÅ.NÅGRA.SLINGRIGA.BRANTA.BERGSVÄGAR!!!!.

Min höjdrädsla är ju ingen hemlighet. Förutom höjdrädsla så är jag rädd för det mesta som jag tycker känns farligt, hög fart t ex. Att åka fartfyllda attraktioner på Liseberg t e x är ju för mig i stort sett otänktbart. En o annan åker jag men det är inte många. O nu skulle vi alltså åka över St Bernhardinopasset i alperna. Vi skulle inte ta tunneln igenom för min man ÄLSKAR berg!

Redan på väg upp innan de slingriga vägarna började så började mina tårar trilla ner för kinderna. Jag kände hur ångesten bara kröp på mig. Jag tror även att jag grät för att jag är en sådan mes som jag är, en mes som inte vågar någonting. Vi stannade till innan vi slutligen valde bort tunneln genom berget för att istället ta slingervägarna hela vägen över toppen. Min man hade dåligt samvete för han ville verkligen köra här o jag ville inte men jag sa att han fick köra.

Detta är något jag ALDRIG mer kommer att utsätta mig för! Jag hyperventilerade och grät hela vägen. Den ena 180-graderskurvan efter den andra o vägen stupade brant. En sådan här ångest har jag tidigare bara upplevt de två gånger i mitt liv då jag gett mig på att klättra klättervägg.

Jag hade allvarligt dödsångest och trodde att jag aldrig mer skulle få se mina barn. Det var fruktansvärt! Ändå säger mn man att dessa vägar var INGENTING mot de vägar han kört på i Norge. Nu vet jag att jag med all säkerhet aldrig ska åka på en Norge-semester och inte heller någon alp-semester. Jag klarar det inte. De hotfulla mörka alptopparna som vräkte sig över oss ingav mig en känsla av otrygghet, oro och ångest. Alperna är ingenting för mig. Mitt livs värsta upplevelse. Det var ingen rolig upplevelse. Om jag hade bott där så är jag övertygad om att jag levt med en ständig dödsångest. Behöver jag nämna att jag INTE åker skidor...

Nog om dödsångest. Igår kväll kom vi fram till Rothenburg i Tyskland, en gammal fin medeltidsstad. Alla bilder är ännu inne uppladdade men ni kan få se några. Helt underbar stad. Vi har redan bestämt att någon gång får det bli en ren Tysklands-semester för här finns så mycket att se som vi inte hinner med. Det finns t o m en väg som kallas för "Kärleks-vägen" för att man kan besöka så många gamla romantiska medeltidsstäder.