Marockansk klinker, vinterdepressioner o annat smått o gott

Igår när vi var på Willab Garden så spanade vi faktiskt mest in golv, eller rättare sagt markbeläggning. Något uterum ska vi inte ha men däremot så borde vi lägga om altanen. Den har sett sina bästa dagar, indeed!

Marockansk klinker passar givetvis inte utomhus (om det inte är ett uterum), synd, det ä annars något som jag är vansinnigt förtjust i. Marockanskt kakel i köket kanske? Tyvärr har inte min man samma smak så det lär väl inte hända. Man får välja sina strider. Jag får väl njuta hos andra när jag ser det.

En altan belagd med skifferplattor kanske?

Lägg till bildtext

Eller trumlad marksten? Ja det tål att tänka på.

Fejkträ?? Nä, tror inte det, underhållsfritt men är det så snyggt? O hur länge håller det? Vi har i o för sig utemöbler i detta material i Spanien men det är en annan sak.

Det har varit en riktigt långsam måndag i mitt liv. Snöblandat regn och en temperatur runt nollan. Hur positiv blir man utav det? Jag bara undrar. Det fick bli en snabbsväng rakt över torget o in på Åhléns där jag hittade denna träningstopp från Röhnisch med 60% rabatt. Lite dagcreme, schampoo o balsam avrundade inköpet och lunchen.

Efter en hel dag med vattenfasta så satt det fint med lite stekt kassler från Kötthallen tillsammans med hemgjord cole slaw, kidneybönor och lite creme fraiche blandat med Ajvar relish. Avsaknaden av mat kanske inte heller gjorde mig muntrare idag precis? Det är dessutom en helt träningsfri vecka (om jag inte hittar på något själv förstås).

Ja, ja, gnäll, gnäll, gnäll, jag vet. Min man brukar säg: Du vill gärna framstå som en positiv människa men det är du f-nimej inte🙈🙊🙉 Om det finns berg så finns det även dalar, man kan inte vara på topp alla tider på året. 

Var är gnistan? Var e livslusten?

34 dagar kvar, bara?, tills vi åker till Spanien. Det är knappt jag står ut vid denna tiden på året. Jag lever inte, jag bara överlever. En inställningsak? Så säger säkert en del men det är inte bara att bestämma sig. Humöret lever till stor del sitt eget liv. Januari, februari o mars, det är månader som jag garanterat ska bo utomlands när jag blir pensionär, helt klart är det så.

Trött som en gnu, det har jag varit idag p g a det tidiga uppvaknanandet. Tur att jag tog tåget till jobbet så att det blev lite vila o avkoppling både på väg dit o på väg hem.

Insåg att det var idag för 6 år sedan som jag första gången klev in på Rådhuset i Halmstad för att börja mitt nya jobb. Så mycket vatten som har runnit under broarna sedan dess. O vart tog de 6 åren vägen? Känns helt overkligt.

Helgens höjdpunkt kommer att bli ett besök hos mitt lilla älskade barnbarn Wille som jag inte sett på över en månad. Han kommer inte att känna igen farmor men så får det bli när vägen dit är lång.

Dags att ta hand om sig själv!

Ja helt kurant känner jag mig faktiskt inte. Andningen funkar inte som den ska. Huvudet känns konstigt och huvudvärken kommer o går. Lite lätt yrsel, viktuppgång o allmänt svullen. Idag fick jag inte ens på mig ringarna! Jag som aldrig annars tar av mig dem fick göra det igår för de satt så hårt.

30 minuter på crosstrainern direkt på morgonen o det gick bra. Säsong 2 av The Crown har nu släppts på Netflix o det var roligare än innan att trampa på. Så fort jag kom till jobbet satte dock huvudvärken "from hell" in. Lika bra att ta tjuren vid hornen. Jag ringde direkt Viktoria-kliniken och fick en tid redan före lunch.

En läkare som jag såklart aldrig sett förut men jag går sällan dit så det är väl inte så konstigt, tog sig tid och lyssnade på lungor o hjärta o allt lät ok. Ett EKG som var ett klockrent skolexempel hur det ska se ut men för första gången i mitt liv så hade jag lite högt blodtryck! Jag som alltid haft väldigt lågt blodtryck. Två rör med blod för en massa prover så får vi väl se. Läkarens teori var dock att det var sköldkörteln som spökar. Symptomen tyder på det samt att jag legat på gränsen redan tidigare (för flera år sedan). Det här skulle jag ha kollat upp årligen men jag har såklart ignorerat det hela.

Tyvärr var jag tvungen att plåga mig igenom ännu några timmar på jobbet då vi hade möten jag inte kunde avstå. Så fort jag kunde körde jag hem och sen blev det raka vägen i säng. Lite har det lättat men inte helt. Vi får väl se hur jag känner mig imorgon.

12 dagar tills det är dags för jul i Florida. Då måste jag vara pigg😀

När paniken sätter in

Ja ni vet. Ibland går allting bara helt åt pipsvängen. I morse var det så.

Låt oss börja igår kväll. Vi satt i TV-soffan o klockan var strax efter 9 då vi plötsligt hörde billjud, dörrar som slog o vi undrade vem som kunde komma vid denna tid på kvällen. Jag kom genast på att jag kanske glömt låsa bilen. Snabbt låste jag bilen via mobilappen. Sen ringde det på dörren o då, då kom jag på!!! Vi hade ju beställt mat från MatHem:-) Inte första gången vi glömt av det när det väl ringer på dörren så sent på kvällen. Veckohandlingen avklarad, check på den! Helt underbart!

I morse vaknade jag långt innan klockan ringde. Kvart i 6 var jag redan redo att köra till jobbet men då hittade jag inte bilnyckeln!!! Givetvis har vi 2 nycklar men den ena nyckeln var kvar hos dottern som körde bilen hem från Sonnarp i helgen när vi själva cyklade hem o den andra nyckeln var puts väck! Jag rotade runt i väskor och jackor och sprang in i badrummet o stressade upp mannen som stod i duschen. Jag ville ju iväg!!! Jättemycket att göra på jobbet, panik!

Då kom jag på att nyckeln kanske satt kvar i bilen? Jag sprang ut i ösregnet o givetvis, där satt bilnyckeln, suck, skönt! Försökte låsa upp bilen via mobilappen men då ville den ha ett lösenord!! Nu kom tårarna på riktigt utav både stress, ilska o frustration. Jag sprang återigen in till mannen o skrek ut min frustration. Han försökte lugna mig o frågade om det inte funkade med det lösenordet som jag normalt loggade in med första gången i Volvo-appen. Jag tog några djupa andetag och kom på lösenordet o då låstes först bagageluckan upp o sen även dörrarna!!! Halleluja moment:-)

Nåja, när jag sen väl kom till jobbet före kl 7 på morgonen, då hade jag givetvis glömde jobb-nycklarna hemma i mitt rotande efter bil-nyckeln:-( Som tur var så kom en annan anställd samtidigt som mig så jag blev insläppt och slapp stå ute o stampa.

Ja vissa dagar är bara så men de kan bli bra ändå. Jag åt langos till lunch på den internationella matmarknaden (inte nyttigt men ack så gott....), jag köpte sjukt billiga blommar på marknaden, jag fixade nya naglar på väg hem och så hämtade jag upp marktäckande perenner hos en kompis innan jag väl landade hemma på altanen med ett glas vin i den ljuva sommarkvällen.

Summa summarum: Life is good:-)

Mannen i mitt liv och en summering av april

Idag har mannen i mitt liv lämnat mig men bara för en kort stund. Nu var de hans tur att åka till Spanien. Biljetterna till Motor-GP? (heter det så?) fick han i julklapp utav sina barn. Nu åker de ner tillsammans för att se motorcyklar köra runt, runt, runt...Säkert kul för de som är intresserade men för mig lockar sol o bad lite mer. Det är nog tur att jag åkte själv tillsammans med en kompis. Sol o bad o shopping, det passade oss bättre:-)

När livet går för fort o allting känns mörkt då slåss jag för livet

Svart eller vit, så´n är jag. Just nu känns det som att livet mest går i moll. Jag vältrar mig i sjävömkan och känner mig otillräcklig, missförstådd och oönskad. 11 år till pensionen, det är dithän jag mest av allt önskar mig nu.

Trots allt så måste man ju se framåt o då är det väl nästa resa till Spanien om 4 veckor som hägrar. Vinterkilona som satt sig måste bort! Jag är nu inne på dag 3 på Ulrikas sommarturbo. Idag ännu en lågkaloridag. Hallon o blåbär till frukost, kall gazpacho med morot o gurka till lunch och ett ägg med räkor till middag. Tredje dagen och jag fuskade redan. Det blev ett extra ägg till lunch och sen ett par nävar nötter. Att hålla sig till 500 kcal på en dag är inte lätt. Vi får väl tro att kvällens träningspass ska väga upp för detta. I måndags tog jag en matsked jordnötssmör innan träningen för att orka och ändå tappade jag 2,2 kg första dagen! Halleluja moment! Vi får väl se hur det ser ut efter en vecka.

Igår åkte jag hem tidigt från jobbet och gav mig ut på en promenad. Den här bilden tyckte jag då fångade gårdagens sinnesstämning; ödesmättat, kallt, ensamt, kargt och mörkt. Idag är jag som väl är på lite bättre humör igen. Att få sitta hemma och jobba ifatt när man är som mest stressad är guld värt. Jag har avbokat allt även imorgon i en förhoppning om att kunna beta av ännu fler högar. Jag måste hitta balans igen om inte jag ska krascha helt o hållet.

Ja även om det finns en förhoppning om vår i luften så är det allt för kallt för att jag ska vara nöjd o glad. Det krävs högre temperaturer än så här för att jag ska känna hopp. Tänk sen när man kan tillbringa HELA vintern i Spanien, om 11 år....

Ja, ja, man gör vad man kan, nu har vi i alla fall redan bokat nästa jul/vinterresa. Det blir 3 hela veckor i Florida och på Cuba😄😄😄. Vi måste ju se NÅGOT mer än Spanien även om vi köpt lägenhet där. O ska man åka bort över jul får man boka tidigt om priserna ska vara överkomliga. Vi hade redan tvekat bort några tusenlappar innan vi i helgen bokade men nu idag såg jag att priset gått upp ytterligare 400 kr så kanske att vi ändå gjort en hyfsat bra deal. Det ska bli så roligt! För första gången i mitt liv ska vi fira jul hos syrran i Florida och mamma ska med, det blir premiär även för henne. En amerikansk jul, det har jag alltid drömt om. Sen lämnar vi mamma hos syrran och åker själva vidare för att utforska Cuba. Så är i alla fall tanken. Det ska fantastiskt kul!

En annan sak att glädja sig över i kylan kan vara något så enkelt som en bukett blommor. Lite slokande men vackra ändå.

Dagens bästa stund var ändå kvällens boxning. Som jag älskar den sporten! O som jag tar ut mig vid dessa tillfällen, det finns inget träningspass då jag ger mer än här. Man hinner inte tänka, hinner inte fundera på att det är jobbigt, man bara kör på. Hela kroppen töms på negativa tanker och man tömmer varenda depå i kroppen. "Tanten från Hov som slår hårt" benämnde en tonåring från trakten visst mig😁. Ha, ha, det känns helt ok, jag slår hårt det vet jag och jag njuter av vartenda slag. Det här är träningen för mig. Här känner jag mig stark, här kan jag boosta mitt självförtroende. Det känns bra.

Det är slut, det är slut, det är över nu....

Onsdag var planen. Onsdag skulle bli Lexies sista dag här i livet. Igår åt hon INGENTING! Inte ost, inte köttbullar, inte köttfärs, inte ägg, inte bacon, absolut ingenting, då visste vi att det var dags. Det fick bli idag som var hennes sista dag. Min älskade fick följa med. Jag åkte till jobbet. För mig som inte var med, känns det fortfarande lite overkligt. Jag går o letar, ser mig om, förväntar mig att hon kommer runt hörnet. Det kommer att ta tid, tid att förstå. Vi är ensamma nu. Vi har ingen hund😭

Alla hjärtans dag. En dag som för alltid kommer att förknippas med tankar på Lexie, vår klokaste hund någonsin. Inte min absoluta favorithund (det var Molly...) men helt klart den lydigaste och kanske klokaste. Nu finns hon inte mer.

När en kollega som snart ska sluta då idag bjöd på tårta, då kunde jag inte stå emot. Det blev inte mindre än TVÅ stora tårtbitar! Hos mig är det allt eller inget. Idag blev det allt o det var så gott! Visst var jag värd det idag?

Direkt efter jobbet så var det ut i lägenheten igen (min lilla lekstuga...) för att måla tak i nästa rum som stod på tur. Snabbt o lätt men hela tiden såg man sig om efter Lexie... det var tomt. Hela tiden förväntar man sig att hon ska komma springande runt hörnet. Så kommer det inte att bli.

Alla hjärtans dag, idag en sorgens dag men mat måste man ju ha. Köttfärspanna med fetaost o soltorkade tomater som serverades tillsammans med romansallad och vitkålssallad o VIN!

Idag tänkte jag verkligen köpt en present till min man, som tröst denna sorgliga dag, så blev det inte. Ikväll kommer han istället till mig med en present, tre rosa söta trisslotter, då kom tårarna. Min man är den bästa mannen i världen!

Vår sista söndagspromenad med Lexie och årets första glass på vår altan

Det är så sorgligt att jag knappt inte vill prata om det men idag har vi för sista gången varit ute på söndagspromenad med Lexie😢. Vi hade nästan bestämt att låta henne få sluta i onsdags men hon var så pigg att vi valde att avvakta. Tyvärr har hon sedan dess ätit allt sämre o sämre. Hon är fortfarande pigg och orkar gå med ut o gå men tassarna ser ut att ha växt p g a att allt hull har försvunnit från kroppen, magen är helt uppdragen och hon är verkligen bara skinn o ben. Den ena maträtten efter den andra har hon ratat. Nu är det inte ens gott med köttbullar längre. Oxfilén i går, den gick däremot ner... Vi kan inte vänta längre. Nu svälter hon sakta men säkert ihjäl och det kan vi inte bara stå o se på. Rå köttfärs är i princip det enda vi fått i henne idag. Det kommer att bli så fruktansvärt tomt utan henne. Helt klart den snällaste och lydigaste hund vi någonsin haft.

Målningsprojektet i sovrummet är nu slutfört, eller ja nästan i alla fall. Det ena fönstret är fortfarande mörkbrunt men det får vänta till våren då det måste plockas ut för att vi ska kunna måla det både inne och emellan. En ny sängram hittade vi helt gratis på Bjäre Fyndtorg så den hämtades hem igår och monterades ihop. Fler bilder på det kommer sen. Nu är vi redo att gå vidare till nästa rum.

Kvällen igår tillbringades i det bästa av sällskap då fyra utav våra fem barn var hemma på ölprovning. Till middag serverades oxfilé med sötpotatis och hemgjord bea-sås. Kvällen blev MYCKET sen innan vi till slut kom i säng men det var länge sedan jag hade så roligt😍

Lite vårkänslor fick vi faktiskt idag efter promenaden. Solen gassade på vår altan så vi satte oss ner och åt årets första portion glass utomhus. Inte illa!

Ett vackert farväl

Igår var inträffade kanske en utav de jobbigaste dagarna i vårt liv. En dag då vi tog farväl av en mycket god vän och tillika en underbar människa.

En kvinna som alltid sprudlat av livslust och månat om alla i sin närhet. En kvinna som var ledsen för att göra OSS ledsna när hon var tvungen att lämna ännu ett negativt besked om sin sjukdom. Livet är inte rättvist, så är det bara. Är det så att de som minst förtjänar det försvinner bort först?

Masthuggskyrkan. Där var vi på bröllopet i december 2003. Idag var vi där av en helt annan anledning. En vacker och annorlunda kyrka med mycket träinslag. När vi satt och väntade på att ceremonin skulle börja så spelades ingångsmusik. Helt vanlig musik, inga psalmer och jag fick nog för första gången en trevlig känsla inombords när jag satt i en kyrka.

Hela ceremonin var vacker och t o m prästen var så rörd att han kom av sig ett par gången. Rösten bara stockade sig. Hon var så´n. Hon berörde alla. En unik egenskap.

Denna kvinna som kommer från Iran och utbildar sig till svenska-lärare! Det säger väl nästan allt om vilken målmedvetenhet hon besatt. Jag är sååå imponerad!

Antalet gäster uppgick nog till bortåt 100. Ännu ett bevis på att vår vän var en uppskattad person.
Efteråt bjöds på svensk o persisk mat och till kaffet svensk tårta och persiska begravningskakor. Ärligt talat så var både den persiska maten och de persiska begravningskakorna bäst!

Efter maten rullade ett bildspel fram med 100-tals bilder på vår vän i alla möjliga situationer under tiden som musik spelades som hon själv hade valt. Så vill jag också ha det en gång. Det var så fint. Här fick man verkligen minnas henne som hon var med sitt underbara leende.

Saideh, du fattas oss💝

Januari, Februari eller Deppruari?

Man pratar om vabruari, månaden/månaderna? på året då alla föräldrar måste vara hemma för vård av barn. Av någon anledning så är visst barn mer sjuka denna tid på året än annars. Är det egentligen så konstigt? Jag skulle vilja kalla både januari och februari för deppruari. För mig, de värsta två månaderna på året, alltid. Inte konstigt att man blir sjuk.

Livet känns meningslöst, allting är grått o trist, mörkt o tråkigt o sommaren känns år bort. Jag vet, jag har egentligen INGENTING att beklaga mig över. Vi har en lägenhet i Spanien, jag har en man som jag älskar och som älskar mig, jag har tre underbara barn och två fantastiska bonusbarn, vi var i Spanien den första delen av januari och om mindre än fyra veckor ska vi dit igen. Ändå, så trillar jag dit. Ner i hopplöshetens mörka hål. Enda glädjeämnet är väl att vi åtminstone har sluppit snön i år. Måtte den inte komma nu heller, då skulle jag bli riktigt sänkt.

För tredje dagen i rad dras jag med en bultande huvudvärk o livet känns kasst.

En promenad har jag i alla fall tvingat mig till o än hänger hon med, vår Lexie, men vem vet hur länge till? Hon sover o sover o sover men hänger glatt med på promenad men sover än mer efteråt.

Jobbigt läge men med underbara kollegor

Ibland är ingenting som man vill att det ska vara. Tyvärr är det bara att gilla läget och kämpa vidare.

Som tur är så har jag helt fantastiska kollegor som stöttar på alla sätt vis, en stressboll, en bukett med tulpaner, omtänksamma mail m m, m m. De här små, små sakerna som betyder så mycket i stunder som dessa. En kram, en lunch. Livet är ändå rätt underbart, bara man fokuserar på rätt saker.

Träningslusten är puts väck, likaså matdisciplinen. Jag äter utan att träna för så´n är jag. Vi börjar om på måndag, eller hur? För då är det en ny vecka😎

Inga roliga besked - älskade Lexie

Ja idag blev det inga roliga besked hos veterinären precis. Lexies tid är utmätt. Det är fråga om veckor eller kanske någon månad. Längre tid än så får vi inte ha henne kvar på denna jord.

Egentligen så började det nog redan i somras. Efter att ha varit på pensionat i 1,5 vecka så var hon ett par dagar efter hemkomsten helt utslagen och vi trodde nästan hon skulle dö. Fort iväg till veterinären som tog en massa blodprover som inte visade någonting men som sen konstaterade försvagad muskulatur i bakdelen och att hon troligtvis drabbats av artros samt att hon då måste banta.

Ja någon bantning behövdes inte precis eftersom hon självmant slutade äta. Jag har väl alltid varit av den åsikten att en hund äter när den är hungrig, om den inte äter alla mål så är det väl ok och hon behövde ju faktiskt banta...

I mitten av december tyckte vi dock att hon blivit väl smal och aptiten hade inte kommit tillbaka. Ännu ett veterinärbesök genomfördes. Nu konstaterades något höga njurvärden samt att hon tappat 7 kg sen i somras, 8 kg sen april 2016!! Hjärta och njurar röntgades utan att något anmärkningsvärt hittades.

Över nyår var hon åter på pensionat och jag trodde i min enfald att där ska hon väl åtminstone äta, i sällskap av andra hundar men icke sa Nicke. När jag hämtade henne såg hon nästan ännu magrare ut. Att nu få henne att äta var nästan omöjligt så idag blev det återigen ett veterinärbesök.

Nu var njurvärdena än sämre samt att ett ultraljud visade att den ena njuren var helt förtorkad o skrumpen och även den andra var förändrad. Det finns ingen bot. Nu har vi kanske bara veckor eller möjligtvis någon månad kvar med vår fina Lexie. Dålig njurfunktion skapar illamående som gör att hon kommer att äta allt sämre (hur det nu kan bli sämre än vad det redan är). Jag matar henne nu med köttfärs, kyckling, jag precis vad hon vill ha, bara hon äter. Muskulaturen kommer också att försvagas allt mer och vi hade redan veterinärbesöket konstaterat att hon i vissa situationer ser lite ostadig ut.

Det svåra kommer väl att bli att ta beslutet om när det verkligen är dags. Dags att säga adjö för alltid. Det är skit med djur!! De dör alltid före en själv o det är så jobbigt!

Någon mer hund kommer det ej heller att bli då vi jobbar allt för mycket och reser allt för mycket. Det blir fruktansvärt tomt o tragiskt. Det blir i princip första gången i hela mitt liv som jag ska leva utan hund. Hur ska det gå?

Hur mycket ska man tåla? Det är onsdag och vi får inte boxas:-(

Denna dag har varit fantastisk på så många sätt. Ett riktigt trevligt studiebesök med många gamla bekanta och med en bra erfarenhetsåterföring där man ger o tar. Det här borde vi göra oftare. Man tar till sig saker som är bra hos andra och man delar med sig av saker som är bra hos oss.

I övrigt har det varit en dag som har varit SÅÅÅ motig, på så många sätt. Livet. Bara tanken på att ge sig iväg och träna var motbjudande MEN det var ju onsdag vilket är lika med boxning! Klart att jag ville dit, att bara få panga på, när man mår lite dåligt, det är sååå nice!

Vad hände då? Just idag så VAR det ingen boxning!!! Vilken besvikelse😢Jag var nästan gråtfärdig. Det här var mer än vad jag orkade med just nu. Tung styrketräning som jag egentligen uppskattar rätt mycket men bara inte det jag förväntade mig idag. När motgångarna duggar tätt så behövs det inte så mycket för att vågen ska dippa över åt den negativa sidan. MEN återigen, jag var där och jag tränade, det är gott så.

Ikväll så packar jag väskan igen. Nu väntar två härliga dagar med mera studiebesök men även lite trevligheter tillsammans med medarbetare och politiker. Det blir nog helt fantastiskt! Kompassen pekar norrut, Varberg, Göteborg och på vägen hem en liten tur till Äskhults by. Det här ser jag fram emot och jag är helt övertygad om att vi ska få två helt fantastiska dagar. 😖

En eloge till Verisure o kylan är tillbaka

Idag vill jag verkligen ge en eloge till Verisure o Securitas! Av olika anledningar så lyckades vi dra igång larmet inatt. Om man råkar utlösa larmet dagtid så kommer det oftast bara ett sms om att larmet har gått igång men att det genast har återställts och de har inte utfört någon åtgärd.

Så inte klockan 2 i natt! Det var knappt att larmet hann börja tjuta här hemma innan de var i telefonen. Det känns bra, riktigt bra! Som tur var så var det bara ett falsklarm men om det hade varit verkligt, då hade man känt sig trygg.

Det blev inte många timmars sömn inatt men när det väl var dags att ge sig iväg, då fick man palta på sig rejält. Kylan är tillbaka. Det är inte min årstid det här.

En dag som har gått i 190. Det ena mötet efter det andra. Vid ett tillfälle hade jag t o m dubbelbokat mig...men det löste sig det också.

Länge dividerade jag med mig själv, ska jag träna eller inte träna ikväll? Jag valde träning (crossfit), som tur är. Jag gjorde inte mitt bästa och kände mig lite halv-loj men jag var där. Det är bättre än att bara sitta i soffan i alla fall. Den bästa träningen är den som blir av, så sant som det är sagt.

När längtan söderut pockar på

Ja ibland undrar man vad man håller på med. Pensionen känns långt borta;-) Vi har en fin lägenhet i Spanien o så går vi o sliter här hemma i kyla o rusk. Längtan söderut blir starkare och starkare ju mer mörkret kryper på.

Nu har jag i alla fall anmält mig till ännu en omgång med tuff träning på Studio 4. Denna veckan är träningsfri (kanske därför jag mår mindre bra?) sen blir det 6 veckor med 3 träningspass var vecka där det ska smälla hårt o tufft. Jag längtar.

Känner mig helt under isen men i ett försök att muntra upp mig själv gav jag mig i eftermiddag ut på en shoppingrunda efter att ha suttit hemma o jobbat på förmiddagen.. Köpsuget var i princip lika med noll men en ny dörrmatta lyckades jag i alla fall få med mig hem. Det köpet är jag nöjd med i övrigt fanns det ingenting som var roligt. Jag har mina "ups and downs".

Ute sjunger blommorna på sista versen. Snart kommer nog frosten och tar dem men de kämpar på. Det är väl det jag också måste försöka. Jag får kämpa på. Om 8 veckor lyfter planet söderut. Det känns som en evighet.