William Banting (1797-1878 ) var en engelsk begravnings-entreprenör som var mycket plågad av övervikt. Han var bara 165 centimeter lång men vägde hela 92 kilo (BMI ca 34). Han kunde inte böja sig ner för att knyta skorna, han fick treva sig baklänges nedför trappor på grund av ledvärk, och ”pustade och svettades enormt”. Dessutom hade han ett besvärande navelbråck och hans syn och hörsel hade börjat försämras.
Han hade under åratal sökt olika läkare för råd för att minska i vikt. Han försökte bland annat äta mindre och ta frekventa promenader utan hjälp. En period provade han att ge sig ut och ro en båt två timmar varje morgon. Detta ledde till ökad muskelstyrka, men också en kraftigt ökad aptit och snarare viktuppgång, varför han slutade. Han provade att andas havsluft och bada regelbundet, att rida, ta laxermedel och vätskedrivande. Hans vikt fortsatte dock att öka.
Banting gick sedan till en läkare vid namn William Harvey och fick av honom råd och ett nytt dietförslag. På ett år gick Banting ner 21 kilo. I princip alla hans kroppsliga besvär försvann och han upplevde sig inte ha mått bättre på decennier.
Han skrev därför ihop en liten skrift med rekommendationer för andra som ville prova samma metod. Boken ”Letter on Corpulence” kom 1863 och finns att läsa gratis här (ca 20 sidor). Boken och metoden blev så populär att hans efternamn blev ett verb både på engelska och på svenska.
Vad var då hemligheten? Vad fick Banting att tappa sin övervikt? Han skulle undvika socker och stärkelse. Han fick däremot äta sig mätt på annat. Banting fick alltså rådet att undvika det som är nytt i människans kost. Han skulle avstå från socker, bröd, öl och potatis.
Utöver den regeln var det fest varje dag för Banting. Han kunde äta sig mätt på bacon till frukost och fisk- eller kötträtter med grönsaker till lunch och middag. Lunch och middag sköljdes den ner med vardera två glas vin. Dessutom föreslog han en grogg som sängfösare om nödvändigt.
Vad man äter var alltså viktigt för Banting, hur mycket man äter var oviktigt. På senare tid medan vi blivit allt fetare har de flesta trott tvärtom. Att bara mängden räknas: kalorier in och ut. Det är nog snarare så att det är vad du äter som avgör hur mycket du äter.
Han åt onekligen något mer kolhydrater och något mindre fett än dagens LCHF-kost men tanken finns där. Det är kolhydraterna som orsaker fetma, inte fett!
Varför kallas lågkolhydratkost hundrafemtio år senare fortfarande modediet??? Jag bara undrar. Detta är inget nytt.
Källa:
Kostdoktorn
Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varje liten kommentar tillför glädje i mitt liv, tack för att ni tar er tid!