Jägarna 2

Ikväll har vi sett på film gemensamt med tonåringarna, Jägarna 2, inte så ofta det händer nu för tiden. Detta var en julklapp till yngsta sonen. Jag måste säg att jag tyckte den var riktigt, riktigt bra. Jag satt som klistrad, ja det gjorde vi allihop. Jag tyckte t o m att den var bättre än den första filmen. Helt klart sevärd! Rekommenderas!! Kuddens satt som klistrad i famnen på mig där jag kikade fram med ett öga allt ibland.

15 år har gått sen Kjell Sundvall gjorde biosuccé genom att visa oss ett Norrland som inte syns i turistbroschyrerna. 15 år har det även gått på vita duken sen Erik Bäckström (Rolf Lassgård) sist for hem till gården efter att ha ledsnat på alla stockholmare, bara för att inse att hans gamla vänner och familj i norr var långt mycket värre är de i ”fjollträsk”. Den här gången är han mer skeptisk till att återvända, med all rätt ska det visa sig.

Den här gången återvänder Erik, mer livstrött än Martin Beck, med ambitionen att sära på jobb och familj, då han kallats upp som Rikskrims bäste förhörsledare, något som går sådär. En ung kvinna har försvunnit i en liten håla i norr, den lokale småtjuven Jari Lipponen (Euro Milonoff) pekas tidigt ut som den skyldige och när byns råskinn, tillika polisman Torstens (Peter Stormare) personliga vendetta kommer i vägen för utredningen plockas Erik in för att lösa biffen. Hans snokande i familjehemligheter uppskattas inte av Torsten som menar att fallet redan är löst och inte blir deras relation lättare att hålla professionell av att Torsten är styvfar till Eriks brorson.  

Även om Kjell Sundvall, Likt Erik Bäckström, har bytt Norrland mot Stockholm så har ränderna inte gått ur, då tänker jag inte bara på att filmens norrlandspremiär skjutits fram en vecka på grund av älgjakten, utan främst på hans känsla för det norrländska kynnet. Han kan folket, jargongen och det osar i det närmaste av termoskaffe och skoterbränsle i salongen. 

Peter Stormare förkroppsligar både det trygga och instabila hos den ensamme norrländske machomannen, Lassgårds insats är helgjuten och Annika Nordin överraskar stort i sin lilla roll som Torstens fru Karin. Trots att ingen scen toppar Lennart Jähkels operasång från ettan, har Sundvall lyckats med en svår uppföljare på en svensk klassiker som lyckas motivera sin egen existens genom en mångbottnad historia som knyter band till originalet, en hög spänningsfaktor, snyggt foto och en vass Peter Stormare i Norrlands tätaste skäggväxt.