Vad håller vi på med?

Idag citerar jag bara Mia Skäringers blogginlägg, Proviva-reklam eller inte, hon har ju så rätt, vad håller vi på med? Min man säger att det har inte gått en enda dag sen vi träffades för 14 år sedan utan att jag har pratat om mat o vikt. Sjukt eller hur? Jag säger nog som Mia Skäringer: Det räcker nu! I hela mitt liv har jag försökt gå ner i vikt, ibland har det funkat men sen är jag där igen, det räcker nu! Jag tränar o mår bra, jag äter den kost jag trivs med men jag tror inte längre att jag kommer att tappa de där 10 kilona som hade behövt försvinna från min kropp. Det får va bra som det är. Jag duger som jag är. Det räcker nu.

(O när ni läser det här så sitter jag i luften på väg mot ett svulstigt liv i Florida för att sen komma hem med ångest för att jag har gått upp i vikt….. )

Drömkropparna

“Jag känner ingen kvinna som har ett helt friskt förhållande till mat. Jag känner ingen kvinna som inte bantat, bantar eller ska börja banta. Hur mycket av tankarna går varje dag till kropp, mat och vikt? Jag försöker att notera varje gång jag hamnar där. I det dåligt samvete. Ångesten. Skulden. Eller återhållsamheten och kontrollen. Det fanatiska. Jag vill inte att det ska vara det jag tillsist kommer ge den största delen av mitt liv. Till Maten. Kroppen. För jag går och går och kommer aldrig till klockan innan den slutar slå och då är allt försent. Möjligtvis får jag det där efterlängtade gluggen mellan benen i graven. Zize zero i jorden som jag åter ska bli.  Det är en skymf mot livet. En otacksamhet. Om någon annan skulle behandla oss så som vi periodvis behandlar oss själva hade vi kanske inte överlevt. Men i självplågerit står man ut med mycket. För man tror man är god mot sig själv. Att man gör rätt.”

Läs mer här: http://www.proviva.se/miaskaringer/