Min skamliga hemlighet och när panikångesten sätter in

I hela mitt vuxna liv så har jag nog känt mig väldigt skamsen när jag har ätit godis. Det infinner sig genast en känsla av att alla tittar på mig och tänker att “hon borde nog inte äta det där”. Så godis är något jag oftast ätit i smyg. Det som ingen ser syns väl inte heller på vågen, eller?

Sen jag anammande LCHF-kost så är godisintaget näst intill obefintligt men ibland så sätter djävulssuget in och det går bara inte att motstå. Visst, jag kan ta någon enstaka bit någon enstaka gång och oftast har jag inga problem att motstå allt och alla tycker jag är sååå duktig men jag är ingen ängel.

I onsdags kände jag suget börja komma, det är antagligen som en alkoholists begär efter sprit men för mig gäller det socker. Jag stod emot i onsdags, i torsdags och i fredags men idag föll jag igenom. Tillfället ger tjuven. Jag åkte själv och handlade och då plockade jag på mig en påse smågodis! Jag som inte ens egentligen gillar smågodis! Fast egentligen var det kanske mest choklad o lakrits. När djävulssuget sätter in så hjälper det inte med lite godis, det måste vara mycket så att jag blir nöjd.

Ja, ja, jag får väl bara se detta som en carbnite som kanske t o m är bra för viktminskningen. Enligt Sockertjocken så är det faktiskt så. Jag kör på det!

Jag tryckte tappert i mig allt vad jag köpt på mindre än en timma o sen så la jag mig bara ner o sov i säkert mer än en timma. Sååå trött man blir av socker!! Tur att jag inte faller igenom så ofta, det händer kanske en gång i halvåret. Måtte det dröja till nästa gång! Jag mår inte bra av det här, varken kroppsligt eller mentalt.

Efter sovstunden drog mannen med mig ut på en 6 kilometers joggingrunda som jag själv hade föreslagit tidigare på dagen men nu hade jag INGEN LUST!!! Tur han tjatade ut mig ändå. Det var tungt o jobbigt och jag kände mig fruktansvärt missmodig. Jag gav upp direkt. Det här var inte vad jag ville idag. Jag kommer aldrig att lära mig springa. Jag FÅR ingen luft!!! Jag KAN INTE ANDAS!!! Jag har HUR mycket mentala spärrar som helst när det kommer till att ut mig konditionsmässigt. Godiset som jag tidigare tryckt i mig låg dessutom som en tung klump i magen.

Han pushade o drog och jag stretade emot. Till slut i den sista backen så bröt jag ihop fullständigt och bara började hyperventilera. PANIK! Jag kan inte, jag klarar inte detta!! Mannen konstaterade att han nog inte riktigt förstått hur stor min mental spärr är för det här med löpning egentligen är. Jag uppvisade helt plötsligt exakt samma beteende som de två gånger när jag klättrat klättervägg (med min höjdskräck) samt när vi åkte upp i alperna i somras. Jag blev faktiskt nästan rädd för mig själv. Ändå försökte jag idag att tänka Yoga, andning, andas in o andas ut, släpp alla andra tankar, andas in o andas ut, fokusera.

Mental träning, det är vad jag behöver just nu, mer än något annat. Just nu sitter jag trots allt bara o känner mig så sjukt nöjd över att jag verkligen var ute o joggade idag och jag är så nöjd över att mannen var med o pushade mig framåt annars hade jag gett upp direkt idag och bara gått. Tack för att du finns min älskade man!

Ja i övrigt så kan man väl bara konstatera att nu är det vår för idag så sattes potatisen i jorden utanför vårt fönster. Ett riktigt vårtecken, helt klart!