Jag prenumererar på Olof Röhlanders veckobrev. Varje måndag dimper de ner i mailboxen. Ibland känns de mer värdefulla än annars. Denna veckan var det så.
"Lär dig njuta
Hur långt är ett liv? Jag tror att de flesta av oss är överens om att även när det är långt, så är det overkligt kort. Vi har i bästa fall några årtionden på oss att verkligen leva. Ibland dröjer det ända till 40-årsåldern innan vi förstår vad det innebär, andra gånger inser vi det först när vi förlorar en närstående. Saker kan ha ett visst värde, men de står sig slätt i jämförelse med levande ting. Någon är värre än något.
Min kära far avled i januari. I juni sker gravsättningen och även om han blev hela 78 år så är det faktum att det är över svårt att ta in för oss som är kvar. Jag märker det på mamma. Jag ser det i ögonen hos mina bröder. Jag känner det i mig själv och det senast igår när jag såg att hans nummer fortfarande finns kvar i min telefon. Pappa mobil, står det, men jag vet att ingen svarar på det numret längre och det känns konstigt för jag hör ju hur det låter när han gör det. I fredags, när jag såg bilder från när han var i min ålder, påmindes jag om hur lika vi är till utseendet. På något sätt finns han därför kvar i mig. Man går inte oberörd från en sådan här händelse. Kanske har du också varit med om något liknande nyligen? Saker som fått även dig att fundera över livet.
Allting tar slut en dag. Då kan man fråga sig: Vad ska vi göra av den tid vi faktiskt har? Vad kan göra det här livet meningsfullt trots dess krassa förutsättningar?
En sak som känns rimligt i min värld är att lära sig njuta. Vore det inte ett väldigt resursslöseri att ha haft alla verktyg vi behövde för att kunna leva ett anständigt och gott liv, och det enda vi förmådde var att kasta bort allting. Och varför gjorde vi det? Jo, vi var så upptagna med att måla med den svarta penseln att vi glömde att det även fanns andra färgkombinationer tillgängliga.
Så, hur lär vi oss njuta mer av livet? Här kommer tre frågor från mig:
1.) När utropade du senast: "Det här är livet"?
2.) När sa du senast: "Det här borde vi göra oftare"?
3.) När tänkte du senast: "Nu vill jag bara stanna tiden"?
Därefter blir uppgiften att söka dig mot fler sådana ögonblick. Vill du njuta mer behöver du åtminstone försöka. Du får ligga i lite, ifrågasätta tidigare normer, lyfta på fler stenar. Det går inte att bara sitta och vänta och hoppas, för du har inte hur mycket tid som helst. Det har blivit än mer påtagligt för mig nu.
Den dag kommer då ingen dag kommer. Var inte rädd för det slutgiltiga utan låt det påminna dig om nuet. Då kan livet kännas både långt och njutbart."
Visst är det både bra och tänkvärt? Jag har också "Pappas mobil" kvar i min telefonbok men jag har aldrig provat att ringa. Har mamma kvar den eller finns den bara inte mer?
Trots att jag älskar värmen så inköptes idag en ny bordsfläkt till jobbet. Mitt rum är som en bastu, tur att jag gillar värme men det kan bli för bra, när man sitter inne. Nu blev det så mycket bättre.
En sak vet jag: Vi måste leva här och nu. Man vet inte hur lång tid man har.
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Varje liten kommentar tillför glädje i mitt liv, tack för att ni tar er tid!