Nerverna utanpå

Inbrottsvågen i vår by fortsätter välla fram som en tsunami. Igår länsade de huset hos våra utlandssemestrande kompisar inte långt härifrån. Mitt på dan vad jag förstår. Hur vågar de hålla på??? Jag bara undrar!! När ska de åka fast??

Idag när jag kommer hem möts jag av en bil på väg härifrån. En bil som kommer nerifrån vår gårdsplan o stilla väntar på att jag ska backa in. En bil som sedan stilla glider härifrån. Jag blir misstänksam o kör ut o efter, registrerar bilnumret men blir sen både nervös o intalar mig att jag är paranoid o kör hem igen.

Kliver ur bilen o ropar på Lexie. Ingen Lexie o hela huset är svart. Ingen tonåring hemma. Nu är jag säker på att huset är länsat och hunden mördad.

Låser snabbt bilen och springer in till min 81-årige svärfar och frågar om de precis haft besök. Nej, det hade de inte. Ber snällt svärfar att följa med mig in och betrakta eländet. Jag nästan skakar av nervositet.

Vi kliver sakta in i huset. Stereon kvar, check, iPad kvar, check, smyckesskrin kvar, check, Lexie inne???? hur kom hon in??? Partyhatt på köksbordet??? Hur kom den dit???

Mindes plötsligt, skulle inte tonårsdotterns kompis köra upp för körkortet idag? SMS:ar snabbt o frågar om hon varit här. Jo, det hade hon, med bästisen som fått körkort…….

Flera timmar tills mannen kommer hem. Det här gillar jag inte. O jag som inte ens smuttat vin på flera helger. Bara tränar o tränar. Nu korkade jag upp. Mina nerver måste flyttas in i kroppen igen.

Ibland är ett glas rött godare än annars men jag är fortfarande rädd. Ska man behöva vara rädd i sitt eget hus?