En eftermiddag i trädgården efter ett besök hos kirurgen.

Idag passade jag faktiskt på att vara ledig lite grand. 3 timmars jobb och sen flexade jag ut. Någon gång måste man ju faktiskt hinna utnyttja all intjänad tid. Jag åkte raka vägen hem, efter att ha gjort diverse inköp i Boarp, o la mig på sängen. Förkylningen kändes påträngande även idag. Nu skulle jag sova så länge jag orkade. Det blev 10 minuter.... Vårsolen utanför fönstret pockade på uppmärksamhet.

Den gamla tvättkorgen hämtades ner från vinden och sattes på plats på trappan.

Hela stenpartiet rensades och hackades igenom, rabatten vid köksingången fick sig en omgång, penséer planterades och coteneastern klipptes ned.

Den gamla järngrytan tömdes på vinterns tråkiga halvdöda växter och fick nytt liv med hjälp av en massa penséer i olika lila färger. När man väl har börjat är det svårt att sluta även om jag faktiskt tänkt att ägna eftermiddagen åt vila. Att jobba i trädgården är ändå på något sätt så avstressande att man nog får betrakta det som en slags vila trots allt.

Innan jag åkte hem gjorde jag mitt inplanerade besök på kirurgmottagningen. Pulsen var nog uppe i 190 innan jag ens klev in på sjukhuset. Jag var så beredd på en biopsi och "stick" av alla de slag är fruktansvärt jobbigt för mig. Jag är livrädd för saker som jag tror ska göra ont.

Jag klev in, betalade, tog av mig kappan, satte mig ner, blev inkallad, undersökt och for iväg igen. 21 minuter stod bilen parkerad. Snacka om snabb behandling!! Kirurgen undersökte, meddelade att han inte trodde att det var något farligt, han trodde inte att det var något som måste tas bort MEN jag skulle få en kallelse till magnetkameraundersökning....

Antagligen ÄR det inget farligt men bara att de kostar på mig en magnetkameraundersökning måste väl innebära att det KAN vara farligt? Det är svårt att INTE vara lite nervös samtidigt som att man faktiskt är tacksam för att de faktiskt tar det på allvar och undersöker ordentligt.

Att åka till Istanbul känns ännu mer ok idag. Man måste leva så länge man lever och inte vara rädd för än det ena o än det andra. Om vi inte vågar leva som vi vill då har ju terroristerna vunnit, eller hur? O utav någonting ska man en gång dö. Döden skrämmer mig inte men däremot att bli skadad, att känna smärta, det skrämmer mig oerhört mycket.

Nu är jag väl lite väl djup;-) Skärtorsdag, fotboll på tv:-( o mannen sover redan, jag tror att jag byter kanal, vad sägs om en komedi?

 

 

Skickat via Blogsy