Hovdamen vs vikten 0-1000, en ojämn kamp som aldrig tar slut

Tja, då har ännu en dag passerat utan att humöret har vänt på rätt håll igen. 3 möten på en o samma dag, större delen av dagen har med andra ord tillbringats i möten. Om det är något som jag ogillar mer än något annat på jobbet så är det just möten. De är oftast nödvändiga men ibland sååå tjatiga.

Ibland undrar man om det är ett dagis man jobbar på. Ibland är nivån så låg. Långt ner i sandlådan. Hur i helskotta kan man hålla på att utreda i en hel månad vilket ord man ska använda istället för “erinra”??? Jag bara undrar? Medbestämmandet i kommunal verksamhet dras verkligen in absurdum ibland. Idag kände jag bara för att packa o gå hem o aldrig mer jobba under kommunal flagg. Ibland känns det bara som att man nästan brister.

Det var NÄSTAN så att jag avbokade mitt träningspass idag. Jag bara kände hur gråten satt i halsen och livet kändes pest. Nu tog jag mig trots allt dit och körde 30 minuter GRIT Strength. Djävulspasset som jag känner att jag bara egentligen inte orkar. Det är så tufft att man nästan spyr. Målsättningen med passet är också verkligen att man ska ligga död ner efteråt. Idag kände jag att det var nära att kräkreflexen satte in.

O så dessa speglar. De tar knäcken på mig. På Studio 4 fanns inga speglar. Där kände jag mig hyfsat vältränad o nöjd med mina prestationer och där gick dessutom Anne, Ulrika o Micke runt o peppade en under tiden. Här ser jag bara ett “fetto” i spegeln (visserligen ett starkt sådant;-) som inte orkar hänga med i tempot. Jag ser ingen annan i min storlek, alla andra är vältränade och smala. Knäckande. När jag beklagar mig här hemma o på jobbet tycker de bara att det kanske är bra att se sig själv. Det kanske sporrar en ännu mer att kämpa….Ja, ja, inte går man hem o hetsäter efter att ha sett sig själv i spegeln i alla fall men bra mår jag inte. I kampen mellan Hovdamen o vikten så förlorar Hovdamen HELA tiden.